Förra veckan fick jag paket från andra sidan Atlanten. Små supersöta mössor och hårband i olika färger för nyfödda. Så nu väntar de bara på att någon ny, liten människa ska ha dem på sig.

Magiskt ljus

Vilka underbara sommarkvällar vi har haft. Ja vår är det ju egentligen om man ser till att det bara är maj,  men vilken härlig värme. Kvällsljuset är verkligen magiskt den här tiden på året. Jag gav mig iväg längs ängarna runt huset för att försöka fånga den rätta känslan på bild och med ljuset som motljus. Här med syrener i förgrunden. Bilden är tagen klockan 20.05. Hoppas på många sådana här fantastiska kvällar i sommar. 

Nyföddfotografering, Alice 15 dagar

Den här lilla flickan heter Alice. Hon har idag varit min hjälpreda. En alldeles fantastisk sådan. Hon är dotter till en av mina fina vänner. Det är verkligen en speciell känsla att möta en alldeles ny människa för första gången. Det var hon som gömde sig i den stora magen jag såg för några veckor sedan. Som nu var en alldeles självklar liten familjemedlem. Med de sötaste små fötter. Och spreta på tårna kunde hon minsann! Hon fick också prova mitt nya hårband, så hon såg ut som en liten prinsessbakelse. Tack för att du hjälpte mig idag Alice, så jag fick lite extra träning på nyföddfotografering. Och tack förstås till din mamma och pappa.

Träning och ljus

När jag fick min systemkamera för fyra år sedan, så visste jag inte så mycket om den. Det var den nyaste modellen i Canonfamiljen just då, men så mycket mer visste jag inte. De två första åren använde jag en pytteliten del av kamerans funktioner och körde på det automatiska läget. Det vill säga att kameran själv väljer ISO, slutartid och bländare. Ja, de sakerna visste jag inte heller något om. Jag minns att jag reagerade över alla dessa inredningsbloggar och deras bilder. De var så ljusa. Hur blev de så? Mina blev mycket mörkare och såg aldrig så klara ut. Photoshops värld hade jag inte heller besökt.

När jag ser tillbaka på den fotoresa jag gjort hittills så ser jag ändå att jag kommit en bit. Men jag har övat, övat och övat. Bland annat har jag legat ute på magen i gräset med två av Albins plastdjur. En ko och en häst som jag flyttade fram och tillbaka och gjorde ändringar med bländaren för att förstå. Praktik får mig att förstå betydligt med än teorin. Men, visst har jag läst mycket också för att förstå ännu mer. Och jag läser mycket fotobloggar för att få inspiration och för att lära mig det jag inte förstår.

Det är så otroligt roligt att känna att jag blir bättre. Att för varje misstag jag gör, så kan jag oftast läsa mig till svaret och känna att jag förstår ännu mer. Ändå är det självklart massor som jag nu jobbar på och tränar på. Jag tog med mig sambon ut nu i kväll för att träna bilder i motljus. Roligt nöje en fredagskväll. Göra saker tillsammans gör vi i alla fall.

Ljus ja, den största biten när det gäller fotografering. Att fånga ljuset, att leta efter det rätta ljuset. Och att ändra när det inte blir bra. Den första bilden på Theo ovan är i alldeles för skarpt solljus. Han kisar och färgerna blir inte bra. Det syns också att ljuset studsar, reflekteras, på rutschkanan och upp i ansiktet på Theo som gör att han ser rosaröd ut i ansiktet. Jag flyttade med mig rutschkanan in i skuggan istället och fick ett mycket mer behagligt och naturligt ljus. Då kunde jag också se Theos härliga blå ögon.

Och fånga hans härliga leende på ännu en bild. Ja, familjen är allt mina favoriter när det gäller fototräning.

Nya upptäckter





Att uppleva med alla sina sinnen. Det är barn extra bra på. Det var helt fantastiskt igår att beskåda Theos första möte med sand. Han verkligen undersökte den. Han satt länge och öppnade och stängde ena handen som var full av sand. En ny känsla. Helt tyst var han, i full koncentration med att undersöka detta nya material. Jag riktigt kände hur det knastrade i tänderna på mig är jag såg honom smaka på sanden. Tur han inte har så många tänder än. 

Fotograf eller inte?

"A photographer is a person who takes a photograph using a camera. This person is generally considered the artist, because he or she constructed the appearance of the product in the same way as any other visual artists. One may be an amateur photographer or a professional photographer if he or she uses photography to make a living. "
http://en.wikipedia.org/wiki/Photographer


När jag startade den här bloggen funderade jag över frågan. När kan man kalla sig fotograf? På nätet finns det massvis med forum som diskuterar den här frågan.
När man tagit en bild, säger några. När man kan livnära sig på det säger andra. Eller ska man göra skillnad på om man är hobbyfotograf, amatörfotograf och professionell fotograf? Eller måste man ha en treårig bildjournalistutbildning för att vara fotograf ”på riktigt”?

Är man kock för att man lagar mat?

När kan man kalla sig cyklist? Om man har en cykel? Om man cyklar ofta? Eller bara när man har ett proffskontrakt?

Och konstnär? När är man det? Kan alla konstnärer livnära sig på sin konst?

Ja, man kan bolla frågan i det oändliga. En del titlar som läkare och advokat finns det inga tveksamheter till när man får titulera sig till det.

Men fotograf?

Jag kände nu att jag vågade titulera mig den titeln. För att jag tar betalt för mina bilder. Och för att det också upptar en sådan stor del i mitt liv. Något jag verkligen brinner för och vill satsa på. Så amatör eller inte.

Jag heter Christel Vangenmo och är fotograf!

Dagens bild, 2012-05-09, kl. 12.32

Idag blir det en dagens bild på Theo. Det är inte lätt att ensam fota en 10 månaders som helst vill krypa till mamma hela tiden. Vi har en liten kruka med vitsippor i plast och de fångade hans intresse för en längre stund. I alla fall krukan. En ögonblicksbild. De gillar jag.  

Vitsippa

Jag vill stanna tiden lite nu. Och stanna tiden i naturen. Nu när grönskan är som klarast, då bäddar av vitsippor fyller skog och dikeskanter. De är här en sådan kort tid. Så jag fångar dem på bild, så jag kan behålla dem lite längre.

Underbara vår, vad jag har längtat efter dig!

Nyföddfotografering, Jack 12 dagar

I tisdags träffade jag den här lille godingen. Han heter Jack och var då 12 dagar gammal. Det var han som bodde i Jennys mage. Det är verkligen fantastiskt att träffa en alldeles ny liten människa.

Så gott han vilar i sin mammas och pappas händer på den andra bilden. Tänk att kunna hänga så där och sova. 

Tack för att jag fick föreviga ert lilla mirakel!